Klubben hade 5 deltagare i årets veteran-VM för lag som arrangerades i Florida. Martin Persson i H50, Ann-Sofie Sternås och Gunilla P-Wictorin i D55, Ulf Enander och Jan Rydegran i H60. Bäst gick det för H50 som hade möjlighet att gå till final men Mikael Pernfors skadade sig i semin och kunde inte prestera på topp i den avgörande dubbeln. Laget slutade 4:a av 25 anmälda lag. D55 fick en tuff lottning med världsmästarna Australien i sin grupp och slutade till slut på en 13:e plats av 16 lag. H60 slutade 12:a av 22 lag efter att också ha blivit lottade i en väldigt svår grupp.

H50, Patrik Andreasson, Martin Persson, Mikael Pernfors och Tobias Svantesson.

D55, Ann-Sofie Sternås, Sofie Björling, Gunilla P-Wictorin och Anna-Carin Månsson

H60, Ulf Enander, Per Johansson, Bert Chyssler och Jan Rydegran.

Martin Persson stannade kvar för att även spela det individuella VM. Han spelade stabilt och säkert och tog sig hela vägen till final. Läs Martins egna referat om finalen nedan:

Det var tufft motstånd. Marco Filippeschi hade en jobbig slice som bet bra på de här banorna. Lyckades inte riktigt sätta den press på honom som jag ville. Hade mina chanser i första set men var i underläge hela tiden. 4-6.

Andra set kändes väldigt likt första. Långa dueller men tror jag var i underläge hela setet. Fick till ett tiebreak och där började det hända saker: Hamnade snabbt i underläge och började tänka på tiebreaket i avgörande set i min singel mot Frankrike i lagturneringen som jag förlorade med katastrofala 7-0. Fan, ska det vara helt omöjligt att spela ett hyfsat tiebreak!? Ligger under med hopplösa 1-6. Släpper loss och börjar attackera min motståndare friskt samtidigt som han blir passiv. Tror jag är framme på nät och avgör sex av sju följande poäng. Plötslig setvinst efter sju raka poäng och 8-6 i tiebreak!

Alla är förvånade! Marco är helt förkrossad och vill ha 10 min paus. Spelade då ingen roll att jag önskade köra på direkt med tredje set. Han lämnar banan direkt medan jag har svårt att få ihop mina grejor. Tröjor, handdukar, svettremmar ligger överallt. Henrik Hobik hjälper mig med att samla ihop mina prylar då bänkarna ska flyttas. Fixar ny tröja och tar mig till omklädningsrummet där min motståndare med coach sitter. Det är dock glassplitter överallt. Marc har krossat en spegel precis och det är bara att vända i dörren. 10 minuter bara försvann kändes det som. Kunde definitivt ha utnyttjat den tiden bättre.

Måste dock ge min motståndare kredit som kom ut i tredje set mycket aggressivare och satte press på mig direkt. Tappade ett nyckelgame vid 0-2 tror jag och sedan var det snabbt uppförsbacke igen. Kroppen värker och det känns som jag får springa mycket mer i tredje set. Gör allt jag kan och räddar en massa matchbollar igen vid 1-5 och 0-40. Sista gamet tar nog 15 minuter men får till slut ge mig.

Bara att gratulera Marco som var starkare till slut. Lite besviken att jag inte kunde njuta av sista setet utan “lät” tröttheten ta över. Tuffa förhållanden givetvis och med en match som varade i 3.5 timmar. Samtidigt är det också lite psykologi det där med trötthet och det faktum att jag var i underläge hela tiden var tufft mentalt.

Vill tacka för ett fantastiskt stöd under sista omgångarna! Anders Fransson och P-A Lindeborg var där varenda dag från kvartsfinalen och såg så mycket som möjligt av finalen innan deras flyg gick. Hans Carlson dök upp med en Auburn tröja (mitt college) på finaldagen. Henrik Hobik och Kristina Ebenius var också på finalen och stöttade. Hobik bollade in med mig i 10 minuter med joggingskor och ett av mina racketar. Han missade inte en boll! Kristina var på plats i fyra timmar med en 4-årig son. Stort! Kände också stort stöd från många hemifrån.

Grattis Martin!